miss xenia

Jag har kommit fram till att jag har ett komplicerat förhållande till stjärnor. Nu menar jag inte stjärnor som lyser så sött på himlapällen, utan kändisar. Kändis-stjärnor. Nu menar jag inte kändisar i allmänhet utan skådespelare, helst gamla eller i alla fall av den äldre teaterårgången som jag DYRKAR. Som man har sett och beundrat så länge man kan minnas, som har varit där genom hela ens liv, som man följt och upplevt på TV, som fått en att älska teater, film och skådespelare. Dessa SKÅDESPELARE!

När man studerar teatervetenskap som jag i stunden nu råkar göra får man ofta genom skolan biljetter till olika genrep och dylikt till diverse föreställningar eftersom teatrarna vill ha en testpublik innan premiären att pröva föreställningen på, och för teatervetarstudenter är det ju naturligtvis bara GULD och LYX och kanontillfälle att få se teater... Sååå... Var då för en kort tid sen på sista genrepet inför "Fedra" på Dramatens Lilla scen och av någon anledning så verkade typ alla stora Dramatenskådisar som inte råkade stå på scen för stunden helt plötsligt vara där som publik. (jag har alltså ingen erfarenhet av dramatengenrep så jag hade absolut ingen som helst koll på att sånt här brukar förekomma). Där var nu Björn Gustafson, Marie Göranzon, Margreth Weivers, Bertil Norström, bland andra, för att spana in den kommande Dramatenföreställningen och sina kollegor, och som inte det var nog surrealistiskt att vandra runt dem i foajen (jag hade just sett "Jakten på en mördare" på DVD typ kvällen innan och var i stunden t.ex riktigt skraj för Margreth)... Ja, som om inte det var nog nu då... men där var... där var plötsligt... där var... Aaaaaaaa - - Anita Björk . Låt mig säga det igen: A n i t a B j ö r k !!



Bara typ en vecka tidigare hade jag suttit framför tv:n i mitt dammiga Sundbybergsrum och spanat in när hon fick Hedersguldbaggen och bara typ TRE DAGAR innan hade jag sett om Ingmar Bergmans Bildmakarna där hon ÄR Selma Lagerlöf så bra att man bara vill gråta av lycka och nypa armen blå i ren hänförelse. Veckan dessförinnan hade jag åter suttit och spolat om och om igen scenen i filmatiseringen av Strindbergs Giftas från 1955 där Gerda Lundequist (den stora 1890-talets till 1910-talets tragedienn; THE leading teaterlady) som änkedrottningen är überbitchig mot Anita Björks unga huvudroll. Scenen är helt lysande, båda briljanta och kvinnorna riktigt testar, väntar ut och försöker manipulera ut varandra psykologiskt. (det slutar dock med att änkedrottningen avskedar sin unga obstinanta hovfröken från hovet så att hon slipper sånt där besvärligt hovfolk som säger emot henne).

FATTA! Anita Björk har ju liksom spelat mot GERDA LUNDEQUIST. Mot den morderna teaterhistorien. Anita Björk själv är liksom TEATERHISTORIA. Jag vill veta ALLT!!

Och sen sitter hon där. Två rader snett bakom mig (vi har för en gångs skull fått biljetter till allra första raden på parketten). Jag tittar bak mot henne när ridån gått efter första akten och lyset i salongen tänts; hon möter till och med min blick helt plötsligt; panik!; jag skyndar mig att titta bort. "Herregud!" Det säger bara swisch i huvudet på mig. Jag kan inte andas och det spritter i magen och susar i öronen.

När jag är på väg ut från salongen under pausen står hon efter väggen med några vänner och pratar och när jag försiktigt ska gå förbi utan att trängas åt något håll (bland alla fina äldre damer jag befinner mig runt) känner jag hur min arm snuddar vid hennes koftarm (hon har en mörkröd/rostfärgad tunn kofta på sig). Jag var tvungen att gå på toa fast jag inte var kissnödig. Bara för att komma ifrån. För att låsa in mig någonstans och tänka. För att komma ifrån det faktum att hon var så nära. Herregud, kunde ingen ha förvarnat mig om att sådana här skådespelare brukar hänga på genrepen??? (då skulle jag inte gått hit till att börja med, utan stannat hemma och njutit av obekymrad mental sinnesro). Jag kom hit för att se skådespelare, inte liksom vara ibland dom. Under det panikartarade toabesöket snurrar det bara runt i huvudet. Tankarna far som spjut fram och tillbaka: "Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte...?"

Fan, jag har alltid velat veta hur hon spelade in den där scenen med Gerda den där gången. Hur repeterade dom? Vad sa Gerda? Kommer hon ihåg när de filmade den där scenen? Kommer hon överhuvudtaget ihåg någonting (?) av denna filminspelning? Hur många gånger fick hon springa och hämta det där garnnystanet och rulla ihop det till Gerda? Var det Gerdas egen medtagna stickning där i påsen? Frågorna liksom är oändliga. (och det där är bara EN film... ta middagsscenen i "Kvinna utan ansikte", t.ex, då hon upprört flyr ifrån matbordet och lämnar Alf Kjellin, Linnea Hillberg och Olof Winnerstrand i allmän chock över henne.... å när hon. t.ex simmar NAKEN där i den norrländska - måste ha varit iskalla - älven och kameran och Jarl Kulles blick följer henne tätt i Sången om den eldröda blomman... å när mordiska Lillebil Ibsen tar resolut stryptag om hennes hals i Mannekäng i rött och puttar henne över hela trappräcket... förhoppningsvist då en docka, åtminstone en stand-in, och inte Anita som ljudligt får dunsa i Le Femmes betonggolv...)

Ja, herregud! H e r r e G u d !!

Jag går och dricker te i garderoben. Jag behöver lugna mig. Te ska ju vara sövande. Anita står och talar med sina vänner, herr och fru Weivers-Norström/Norström-Weivers. Jag försöker ignorera deras närvaro och ställer mig högst medvetet i totalt motsatt hörn av foajen, vid ingången till restaurangen, och stirrar istället upp på en plansch av Persbrandt och Bonnevie i "Fröken Julie" som sitter där på väggen. Fröken Julie. Herregud. Tack, tack. Gör det ju inte lättare att glömma att Anita Björk är någonstans-här-ikring-närvarande-mig. Närmare bestämt i det hörn där vid högra salongsingången där jag inte försöker att titta. "Nämen serverar de mat nu här på Lilla Scenen-restuarangen. Vad trevligt. Drar väl ihop sig till lunch nu snart. Undrar vad de har som Dagens Lunch idag då?"

När jag druckit upp mitt te ser jag henne inte någonstans i den överfulla foajen och jag känner bara lättnad. En sån tur. Skönt att jag har tappat bort henne, då är hon borta, då har jag inget val. Möjligheten är förbi, jag missade tillfället, bäst det som skedde.

Jag har emellertid inget mer att göra, mingla är inte min grej så jag tänker att jag går och sätter mig, trots att det är minst 5-10 minuter kvar av pausen... har ingen lust att stå kvar och trängas, och jag har tidigare köpt ett program så jag tänker att jag går och sätter mig och gluttar i det tills det hela börjar.

Väl i salongens dörröppningen när jag passerat vaktmästaren stelnar jag till. Vem ser jag sitter på sin plats där mol allena rakt framför mig om inte Anita Björk? Då har hon ensam gått och satt sig på sin plats för att vänta ut föreställningen igen. Det är relativt tomt i salongen, bara ett tiotal personer som är därinne på spridda håll, och på hennes rad är det helt tomt. Tillfället är som gjort för att bara gå fram till henne. Ingen omkring som stör. Bara vi två just där i högra hörnet vid parketten.

Jag har aldrig varit med om att tiden har gått så långsamt i mitt liv som när jag sakta tog trappstegen en i taget ner mot scenen. Under hela vägen när jag vandrar ner med blicken på hennes ensamma ryggtavla brottas jag med tanken: "Nina, här har du ditt tillfälle. Värsta guldtillfället upplagt på silverfat. Troligtvis den ENDA chans i livet som du NÅGONSIN kommer att få att utbyta ett ord - minst - med Anita Björk."

Men... AAAAAAAAAAH!

Jag vågade ju inte. Naturligtvis. Det gick inte. Jag brottades med mig själv, men nej. Nej. Jag gick förbi. Förstås (jag visste att jag inte skulle våga gå fram till henne när det kom till kritan, visste, visste, visste). I slutändan tänker man ju bara: "Det kommer att verka fånigt. Lämna den arma människan i fred. Låt hon slippa dig. Gör inte bort dig nu. Hon kommer säkert bara att känna sig besvärad, stackarn, och det vill du inte. Skräm henne inte nu. Tänk om du skrämmer Anita Björk, om du går härifrån med vetskapen att du orsakat Anita Björk obehag. Hon är gammal. Vill säkert ha det privat och se på teater med sina teatervänner. Ha mysigt, ha det lugnt; inte att folk kastar sig över henne och prövar hennes minne på alla dess detaljer. Detta är INTE det rätta tillfället."

Så tänkte jag. Därför gjorde jag det inte. Av DÖDSRESPEKT!

Men fan. Tänk om hon VILLE att nån skulle gå fram till henne och börja snacka. Hon kanske ville att nån som jag kom fram och pratade. Vissa skådespelare tycker ju om sånt. Hon kanske skulle bli hur glad som helst om nån kom fram där och pratade med henne om hennes gamla filmer... om t.ex den där speciella Prinsessan-Leia-kanelbulle-frisyren hon bär i "Kvinna utan ansikte" (redan 1947, å det är fascinerande, så släng dig i väggen Star Wars-hairstylisten som trodde DU kom på nåt nytt: kanelbulle-frisyren som blev stilbildande hade Anita Björk redan i svensk film 1947... går att urskilja på planschen jag länkar till om man kiiiiiisar rejält).

Men asså... hur fan ska man veta? Hur ska man veta? Vissa blir ju bara besvärad, vill vara privat. Vilket ÄR förståeligt. Men fatta MITT dilemma. och det är ett DILEMMA!!!!!!!!

Jag klarar inte av den här situationen som jag nu har hamnat i när jag är i Stockholm och hamnar bland stjärnor... Å jag talar inte om den avtrubbade Kerstin Ekman som vandrade förbi mig på Kungsgatan, tuggummituggande Gert Fylking på Medis eller Peter Siepen i helrosa kostym och gula fjäderboan vid Kungsträdgården. Jag bara noterar och passerar sådana, tämligen oberörd. Jag talar om teaterskådespelare och äldre filmskådespelare... Jag slutar fungera. Jag pallar det inte, jag kan inte hantera det. Överhuvudtaget absolut inte. (så jag vet inte om jag vågar gå på fler Dramatengenrep. Om det är där dom flockas.)

Fan, fatta att ni ger mig ångest! DÖDSÅNGEST? (som Bergman ni vet; DÄMONER och sånt)... Asså, hur vill ni ha det? Hur ska jag göra? HJÄLP MIG STJÄRNOR!

...upplevde helt klart Maria Stuart av Skottland som hallshöggs på order av sin kära kusin Elizabeth I av England. Skarprättaren högg nämligen lite fel först och fick hugga två gånger innan huvudet föll till marken. Enligt den filmversion jag såg på Alla Hjärtans Dag med Helen Mirren på Hallmark (ett liknande scenario inträffade för Anna Månsdotter i Svea Rike ca 300 år senare i historien, vill jag minnas). Grym död, i båda fallen, men spektakulärt och suveränt dramatiskt stoff. Satt som klistrad - till hallmark (!) - och ville bara ha mer BLOD och smaskiga elizabethanska hovintriger. Så går det när de köper in brittiska kvalitétsproduktioner... hallmark... ja, ja. *skakar på huvudet* "ibland händer det". Mmm... hämd & blod. Jeremy Irons vackra, bruna ögon är dock det jag kommer att minnas mest. Åååh, vilken man! Vilken man, vilken röst, vilka ögon, vilken man...!

annars får väl det här anses som min blogg-premiär. har med detta alltså bloggat för första gången. annars vill jag gärna flagga. flagga för en underbar svensk boksida som jag hittat, en motsvarighet till filmtipset: boksidan.net . som filmtipset fast för böcker. bästa sidan jag hittat hittills och med soft layout och softa människor. inte för stor, inte för liten. inte helt nystartad men sådär lagomt under utveckling som liksom gör att man får lust att lägga in boktitlar och skriva recensioner.

melodifestivalen kör igång idagarna. äntligen har man något att ägna sig åt hela våren när man vill slå av hjärnan efter plugg. nu får vi det igen... alla artister... all musik... schlagerhistorien går vidare och tar över år 2006 i ett paljetthölje. dock utan östen. RIP Östen. östens "15 minuter från Eslöv" knäcker hårdare än originalet "15 minutes from Tulsa". faktiskt.

ha en bra helg!