miss xenia

Jag fortsätter härmed min blogg-vurm för mina brittiska skådespelarfavoriter (se: Hardcore Helen). Finns det EN skådepelerska i hela vida världen som jag håller där uppe på tillbedjartronen jämte Helen Mirren, så är det Vanessa Redgrave. I min värld är det bara hon som kan slå Dame Helen (och nog faktiskt gör det). Yep.

Denna MAGISKA, ÖVERJORDISKA, MAGNIFIKA varelse till skådespelerska!

Om jag skulle tillåta en kvinna att få representera hela kvinnligheten, vara ambassadör för arten feminas - en kvinna med stil, grace, värdighet, dignitet, lidelse, urkraft och skönhet - så är det Vanessa Redgrave. Only Vanessa.

I Sverige känner man tråkigt nog förhållandevis dåligt till henne, trots hennes renommé. Denna Shakespeare-tränade, überbrittiska skådespelerska som föddes in i den välkända teaterfamiljen Redgrave (pappa är Michael Redgrave, mamma är Rachel Kempson, syster är Lynn Redgrave, bror är Corin Redgrave, döttrar är Natascha Richardson & Joely Richardson, svärson är Liam Neeson och systerdotter är Jemma Redgrave.. hela bunten brittiska stjärnskådisar.) Hon har varit ihop med både den store brittiska teaterregissören Tony Richardson och skådespelarhunken Timothy Dalton.

Och så har vi den politiska avdelningen. Det som är så roligt/kontroversiellt (beror ju på hur man ser på det) med Vanessa är ju att hon är så otroligt HATAD av USA (plus en hel del terrorgrupper runt om i världen). Men väldigt mycket av just USA. Ja, det vill säga det där politiska, fisförnäma, republikanska etablissemanget (Vanessa Redgrave står nämligen sedan många år tillbaka, politiskt, på palestinernas sida i Israel-konflikten, vilket gör att hon ständigt skälls som antisemit och t.o.m nazist från folk som inte klarar av nyanser - för det kan ju bara vara svart eller vitt - i det ständigt pro-israeliska USA).


Vanessa har, likt en engelsk motsvarighet till USA:s Jane Fonda, år av fantastisk politisk inkorrekthet bakom sig. Hon demonstrerade flitigt mot Vietnamkriget när det begav sig, hon har demonstrerat mot djurförsök, för kvinnokampen i England, för fred, mot Irakkriget, för miljöfrågor, för de engelska socialisterna (hon är medlem i brittiska socialistpartiet Workers' Revolutionary Party), hon kämpar för facket, för mänskliga rättigheter, mot orättvisor mot barn, mot fattigdom och - det som nu gjort henne så HATAD av det amerikanska etablissemanget - mot Israels behandling av det palestinska folket...

---> Vanessa DEMONSTRERAR! (1960-tal)
---> Vanessa MÖTESTALAR på en fredsmars genom London för ett frisläppande av de brittiska medborgare som hålls fången på Guantanamo (2005)

Jag säger: Go Vanessa!! (som fyllde 70 år i januari)

För övrigt är min Venus Vanessa just nu aktuell i en film som heter just Venus (en dramafilm där hon spelar mot bl.a Peter O'Toole) och i enmansföreställningen The Year of Magical Thinking (en pjäsbearbetning av Joan Didions succébok), där skådespelerskan helt ensam möter publiken på Booth Theatre i New York.

För mig är Vanessa Redgrave helt enkelt en enorm förebild. I första hand som skådespelerska, förstås (jag älskar allt hon gör!), men också som människa: Jag tycker bara att hon är så snygg, så stolt - så obeskrivligt vacker som kvinna och som människa. Var gång jag ser henne i en film- eller tv-produktion (tyvärr har jag aldrig fått uppleva henne på en teaterscen) så slås jag av hur otroligt äkta och oförstörd hon är.

Det är som om hon är inkapslad och skyddad av en egen glaskupa. Det finns ett skimmer kring henne, en kraft som inte går att ta på. Hon bara är där och fångar in hela sin omgivning. Så genuin. Jag blir bara så glad och varm var gång jag ser henne. Som poesi plötsligt gestaltat i en kropp. Så långt ifrån den ytliga, plastikopererade, botoxfixerade världen man kan komma. Vanessa är en naturlig, skygg men kommenderande, skönhet. Jag skulle kunna flumma i evigheter om Vanessa. *:) Jag kan inte hjälpa det...

Dessutom sjunger hon gudomligt också.

Jag skulle bara önska att fler kunde upptäcka denna otroligt unika och vackra skådespelerska...

3 Vanessa-måsten i filmväg:

¤ Howards End
¤ Katarina den Stora (TV)
¤ The Gathering Storm

Bubblare: Mission Impossible

Vanessa Redgrave (70) med två andra damer jag beundrar enormt: Judi Dench (72) och Helen Mirren (61). Fotograferade för TIME Magazine.

Lite filmtips denna gång. Har ni lite tid över bör ni se er om efter dessa underskattade och alltför förbisedda filmer. Bör finnas på välsorterade hyrfilmsställen, på antingen DVD eller VHS (annars är de värd att sökas efter på ställen som säljer ut gamla VHS). Filmpärlor!
---------------

#1 - CRIME KINGDOM (2001)

starring Richard Harris, Lynn Redgrave, Emma Catherwood & Tom Bell

--> Brittisk gangster/maffia-thriller-drama-film i hård Liverpool-miljö med Shakespeares King Lear som förlaga. Hårdkokt, ljuv, vrålsnygg.


#2 - THE GOVERNESS (1998)

starring Tom Wilkinson, Minnie Driver & Jonathan Rhys Meyers

--> Am/Brittisk kostymdrama. Utspelar sig på skotska Isle of Skye, 1870-80-tal. Förbjudna känslor, katolsk miljö, judisk guvernant och äldre katolsk familjefar, passion vs konvention vs familj. Sensuell, udda, poetisk & vild.


#3 - LAVA (2002)

starring Joe Tucker, James Holmes, Grahame Fox & Mark Leadbetter

--> Bisarr, skruvad & galet urflippad brittisk komedi om två snubbar som ska hämnas en annan snubbe som nyss kommit ut från kåken. 'Hämnd skall vara ljuv..!' :D


#4 - HAMSUN (1996)

starring Max von Sydow, Ghita Nørby & Sverre Anker Ousdal

--> No/Sv/Dan-drama. Ett nordiskt mästerverk! Om den norske författaren Knut Hamsun och hans fru Marie. Av Jan Troell. Fängslande, rörande, stark & vacker. Oscarklass av Troell!


Seså. Spring iväg och leta nu...! *:)

Okej. En smärre chock det här. Europa TOTALSÅGADE oss just i ESC. Ja nästan i alla fall. ;) The Ark gjorde nu kanske inte tidernas vassaste Ark-framträdande, men det var starkt och absolut hedervärt, absolut BRA. Och snurrplattan var ju helskön (!). Visst, vinstplatsen förtjänade vi nog inte, men fan en topp tio plats... en 18:e (!?!?!?!?!!?!?) plats förtjänade arken definitivt INTE (inte ens om man som patriotsvensk försöker se på det hela någorlunda objektivt... för SÅ dåliga var de minsann inte. SÅ dålig är inte låten. nope. aldrig.) Vi fick i alla fall en hedervärd 7:a från England, en anständig 8:a från Finland, skön 10:a från Island och två broderliga 12:or från Norge & Danmark... och det var väl i princip de enda poängen, det.. ;) Men asså vafan. Det är INTE den nordiska musiksmaken det är fel på. Nej. Inte en chans. Never (för om vi skriver under på det så erkänner vi att öststatarna har rätt när de dissar arken - och det har dom INTE).

Min egen topp 5 i finalen var Grekland (”Oh-o Yassou Maria!!!”), Frankrike (Lamour! Tojour! Moulin Rouge! + lite Peter-Sipen-rosa + svart gossedjurskatt!!!), Vitryssland (”Work that magic!” á la Bond 007), Finland (hardcore girl! hård låt!) och Slovenien (den där operababen med klistrade lysdioder på handen – udda men strong). Och typ i den ordningen.

Bubblare/andra jag gillade: Ungern, Tyskland och Ryssland.

Ukraina?! Inga som helst kommentarer. Överhuvudtaget. *torkar svetten ur pannan*

Serbien trodde jag på en topplacering för, men inte att de skulle vinna. Och den var ingen omeddelbar favorit för mig (som ex. Zeljko Joksimovics fantastiska Lane Moje var). Den växte visserligen i efterhand och hon sjöng bra, men SÅ bra var låten ändå inte i mitt tycke. Jaja. Men en okej vinnare under omständigheterna.

Äh.

Lika bra att konstatera att år 2007 var året då det hände - jag har tydligen ingen som helst fingertoppskänsla kvar när det gäller det här spektaklet längre… !